Torsten Gordh – Utmaningar inom smärtvården

  • 16:21
Utmaningar inom smärtvården

Torsten Gordh, professor i klinisk smärtforskning, Uppsala Universitet, Smärtcentrum - Akademiska sjukhuset

Hur ska vi betrakta den långvariga smärtan? Enligt en definition är långvarig smärta en smärta som funnits mer än 3-6 månader, och /eller då en akut skada rimligen har läkt ut. Då ska det inte längre finnas så mycket nociception, och centralnervösa plasticitetsförändringar med olika typer av sensitisering gör att smärtan lever vidare. Dessutom tillkommer psykologiska och sociala komponenter, som riskerar att förstärka smärtbeteendet. De läkemedel vi har för smärtbehandling har måttlig eller ingen effekt vid längvarig smärta, även om undantag finns. Den evidensbaserade behandlingen vid långvarig smärta anses vara multimodal smärtrehabilitering. Den syftar i första hand till att minska smärtans dominans över den drabbade individen, och vill uppmuntra mer aktiva strategier för att hantera smärtan, som bättre alternativ till ” vila och mediciner”. Behandlingen syftar inte i första hand till att lindra smärta, även om det ibland blir fallet. En gängse uppfattning även bland vårdpersonal är att det inte är möjligt att få bort den kroniska smärtan, utan att det är något man får lära sig att hantera, ungefär som en neurologiskt skadad person måste hantera sin funktionsstörning.
Och, med dagens kunskapsnivå, är detta nog en realistisk hållning i de flesta fall. Patientens mål är ofta att bli smärtfri.
Ett pedagogiskt problem finns ofta här. Det vore dock olyckligt om vi fortsätter att betrakta den långvariga smärtan som omöjlig att behandla till sin grundorsak. Vi måste parallellt med utvecklingen inom smärtrehabiliteringen bedriva forskning om den långvariga smärtans neurobiologiska fundament, med målet att hitta bättre behandlingsmetoder. En del nya forskningsrön inger faktiskt hopp om att vi ska kunna komma längre i förståelsen av den långvariga smärtans patofysiologi, och då rimligen kunna utveckla bättre farmakologiska metoder. Jag kommer att ge några exempel från forskningsfronten.
– Analys av biomarkörer i blod och ryggmärgsvätska, skulle kunna vara en väg till bättre förståelse av den långvariga smärtans neurokemiska orsaker.
– Är kronisk smärta en ”gliasjukdom”? Kan läkemedel som dämpar aktiveringen av gliaceller och motverkar neuroinflammation bli nya läkemedel mot långvarig smärta?
– Behandlingen av reumatologiska sjukdomar har revolutionerats genom införandet av antikroppar mot TNF-alfa, alltså en immunologisk behandling. Kan en liknande behandling komma att göra nytta vid långvarig smärta?
– Avbildning av perifera smärtgenererande processer verkar möjlig med hjälp av PET-undersökningar. Kan detta bli en ny diagnostisk metod i utredningen av smärtpatienter?