Musculoskeletal pain rehabilitation

Musculoskeletal pain rehabilitation: A one-year follow-up of occupational performance, psychosocial functioning and disability

I avhandlingen undersöktes förändring efter interdisciplinär smärtrehabilitering samt prediktorer för resultat och initial hälsa. I studien ingick 500–700 patienter med långvarig smärta som genomgått rehabilitering.

I studierna bekräftades att smärtdrabbade har stora problem att klara olika vardagsaktiviteter, delvis könsspecifika.

Aktivitetsförmåga görande förbättrades mest av undersökta variabler som också var fysisk (DRI) och psykosocial funktion (MPI) samt smärthantering/coping tänkande. Det finns ett samband mellan förbättrat görande och god coping efter ett år. Aktivitetsproblem visade sig olika för nack/ryggsmärta och generaliserade smärttillstånd.

Intervjubaserad klientcentrerad metod gav information om deltagarnas prioritering av deras viktigaste aktiviteter att förändra, hur de klarade att utföra aktiviteterna och hur nöjda de var. Information om psykosocial situation, copingstrategier, sociodemografi och fysisk funktion insamlades via självskattningsformulär. Datainsamling vid start och avslut av rehabiliteringen samt ett år efteråt. Under programmet tränades specifika aktivitetsproblem med arbetsterapeutiska metoder som kompensatorisk aktivitetsträning och utförandestrategier. Övrig träning var fysisk funktionsträning sjukgymnast,
KBT inriktad samtalsgrupp psykolog samt olika kunskapsförmedlande teoritillfällen av team.

Utbildningsnivå, arbetsförmåga och födelseland predicerade initial hälsa och förbättrad aktivitetsförmåga och coping inte fysisk eller psykosocial funktion. Initial psykosocial funktion predicerade förbättrad aktivitetsförmåga. Fysisk funktion förbättrades mindre än aktivitetsförmågan. Vilket talar för att aktivitetsstrategier kan vara lika viktiga som funktionsträning för förbättring av prioriterade aktiviteter. Arbetsterapeutiska åtgärder med syfte att bedöma och förbättra aktivitetsförmåga, har används i KBT-baserade smärthanteringsprogram under 40 år. Senare års forskning inom aktivitetsvetenskap är dock lite använd inom smärtforskning och i utvärdering av teambaserad smärtrehabilitering.

Vi behöver mer kunskap om varför smärtdrabbade har problem att klara vardagsaktiviter och vad som påverkar förbättring.

Vi måste börja skilja på fysisk funktion och aktivitetsförmåga som olika fenomen och utvärdera rehabilitering med klientcentrerade mätinstrument. Kan aktivitetsbaserade åtgärder undersökas i randomiserade behandlingsstudier?

Observationsbedömning av aktivitetsförmåga bör jämföras med resultat av självskattningsenkäter för att öka kunskap om samband mellan smärta och aktivitetsbegränsningar.

Länk till avhandling: http://www.lu.se/lup/publication/4359166