Smärtbehandling inom slutenvården, lätt eller svårt?

Inom slutenvården ser vi oroväckande ofta att smärtbehandling lämnar övrigt att önska. Avdelningspersonal berättar att de upplever smärta svårt att handskas med. Vad ligger bakom denna känsla? När vi konsulteras har det ibland gått så långt att både personalen och patienten gråter i förtvivlan. Varför är det så?

Även om det ibland är trixigt att få till en god smärtlindring, verkar det i flertalet fall som man med relativt enkla medel snabbt kan erhålla en acceptabel situation, inte sällan också tidsstabil.

Såväl skriftlig information som olika smärtutbildningar och föreläsningar finns lättillgängligt med dagens teknologi. Kunskapsnivån generellt förefaller inte heller så skral, särskilt inte bland det yngre kollegiet. Det tycks, åtminstone på ytan, finnas kännedom om effektiva strategier. Behandlare förefaller emellertid förblindas eller plötsligt glömma bort allt man lärt sig den stund det landar en patient med svår smärta på ens bord. Hur kan detta komma sig?

Är andra faktorer än kunskapsnivå mer avgörande för att vi ska få till god akut och postoperativ smärtlindring på våra sjukhus? Behöver vi kanske byta fokus?

Jag har, sedan jag började som läkare 1997 fram till idag, allt för ofta gjort likartade observationer såväl i som utanför landet. Kanske är vi flera som delar denna bild? Oavsett hoppas jag att denna halvtimme ska engagera dig som deltagare och att vi lämnar Smärtforum lite klokare allihop.

I samarbete med Mundipharma